hemmyh

Det är mycket som händer just nu när det gäller bebisar. Drömmer om bebisar på nätterna och tänker på det på dagarna.

Min syster fick barn för två veckor sedan i morgon. Det blev en liten kille, så roligt. Längtar tills vi kan åka och träffa dem. Förhoppningsvis blir det fredag nästa vecka om vi är pigga då. Alicia pratar så mycket om sin lillebror och har berättat för mormor att "Lillasyster heter Isac, men det är en kille..." =) Tänk vad Alexander och Isac kommer leka när de blir lite större, och Alicia är med och styr upp det hela, älskade ungar!

Davids syster ska ha barn i slutet av denna månaden, så det kan komma när som helst nu. Så spännande och se vem det är som bor i hennes mage. Kan inte bestämma mig om jag tror att det blir en pojk eller flicka...

"Alla" dessa bebisar får mig iaf att tänka på min förlossning. Syrran har precis gått igenom en till och Emmeli är på g att göra det. Jag avundas dem inte. Självklart är det värt all smärta och allt när man får upp sitt lilla knyte på bröstet. Men vägen dit, nä det vill jag inte göra igen! (som det känns nu) Vi har ju redan fått den bästa, det räcker gott och väl!

Vattnet gick natten mellan onsdagen och torsdagen. Vi åkte in till förlossningen torsdag morgon men fick åka hem igen efter konstaterad vattenavgång (som om jag inte märkt det... ;-)).

Värkarna startade på torsdag em/kväll och vid 00.05 blev vi inskrivna på förlossingen. Efter ett par timmar där med ont ont ont kommer det in en sköterska och säger att "nu ser vi att du har så ont och du har lååååångt kvar, så nu tycker jag nog att du ska ta nått..." Ja precis vad jag ville höra, att det är låååångt kvar. Testade lustgas och tyckte verkligen INTE om det. Fick EDA istället vid ca kl. 03.30. En liten stund efter det började jag kräkas, jag kräktes igenom min förlossing, det var hemskt. Kräktes var 15 minut i ca 14h. Fortsatte några timmar efter förlossningen var slut oxå. Nu i fefterhand har vi fått reda på att jag förmodligen inte tålde EDA:n men det förstod vi ju inte då, så den fick jag påfyllning på ett par gånger minst...

Resten av förlossningen var i korta drag, värkstimulerande dropp, ont som tusan, lite panik där någonstans, ont, ont, ont. Krystvärkar = äntligen får jag göra något, vilken lättnad. 11,5h efter vi blev inskrivna föddes den sötaste bebisen i världen, kl 11.32. Det var underbart!

Vi hann mysa en stund innan kräkandet fortsatte och jag nästan svimmade pga allt kräkande och att jag inte hade någon energi kvar i min kropp. David fick ta hand om Alexander de första timmarna då jag inte ens kunde hålla honom. Detta är något jag har enorm ångest över. Jag som mamma ska ju sitta där med mitt lilla knyte i famnen, hud mot hud och bara mysa. Han ska få försöka hitta bröstet och börja amma. Allt ska bara vara helt perfekt. Nä där låg jag i min säng och kräktes, fick inte duscha, fick inte följa med på första läkarkontrollen... Men han hade det så bra med sin pappa! Frammåt kvällen blev det bättre och då satt jag med Alexander HELA tiden!



Bild: Jag

Men visst är det värt det i slutändan, man får ju den finaste gåvan som finns att få!